20 augusti 2018

Det är något med hösten ändå. Okej det är fortfarande augusti men den där varma, tjocka luften som så länge parkerade sig över Sverige är borta. Det är en annan typ av luft nu, en kallare men också friskare luft som jag andas in. Och jag gillar det.

Det kryper i hela min kropp av förändring. Jag vill rensa, göra om, börja nya rutiner. Jag ser det mer och mer - fler som är på samma spår. För mig är hösten mer ett nyår, en nystart, än vad 31 december är. Det är samma gråa väder, samma regn eller snö och samma rusk. Man har några dagar ledigt men egentligen händer inget mer än en ny, högre siffra på året ändras.

Min vikareperiod på jobbet är över, fyra veckor som kändes som en oändlighet men samtidigt det roligaste under sommaren. Det känns skönt att den är över och att få lämna över ansvaret till någon annan. Det känns som att 10 kg har lyfts från mina axlar. Samtidigt som jag lever kvar i vågen av upprymdhet och framåtanda.

Jag var nära på att gå in i väggen, det låter så brutalt, men det var jag. Och jag är fortfarande inte läkt. Det har lärt mig vad som är viktigt, och vad som inte är det. Mer ofta än någonsin tar jag bort instagram-appen för jag kommer på mig själv att bara bli stressad när jag är där. Så många människor som försöker visa upp en yta, en utsida och ett liv som knappt är en tiondel av vad de lever egentligen. Den visar inte psykisk ohälsa, stress, ångest, vilsenhet som så många känner men ingen vill eller vågar prata om. Jag var där jag med, och jag lägger ibland upp saker. Men det tar emot för jag vill inte vara en del av det och bidra ytterligare, hoppa på karusellen som består av fina bilder, stories, geotags på rätt ställen och fina filter.

På vägen ner till Skåne råkade vi komma över ett sommarprat. Ingen av oss ville egentligen lyssna på radio, så vi satte på en skiva istället. när skivan var slut tryckte vi ut den och radion gick igång. Och så lät vi den vara på istället för att det skulle vara tyst.