Fredag

Hallå och godmorgon fredag! Har aldrig varit så skönt att ha helgen framför sig. Den här veckan har varit lååång och intensiv som fan.

Förra helgen var en rolig men också trött helg. På fredagen jobbade jag sen gick vi till Tako för en AW. Gick vidare till Nosh and Chow sen skulle de andra vidare till brillo och spybar men där kände jag nej, jag går hem (vilket ca aldrig händer ska tilläggas). Tyvärr så tål jag ju 0% alkohol längre så var ändå lite bakis när jag vaknade på lördagen. Var ändå ute och tog en promenad runt Odenplan, gick förbi Åhlens innan jag gick hem och fixade mig inför kvällen då vi skulle fira Nelly som fyllde år. Väldigt trevlig kväll! På söndagen mådde jag verkligen skit och tillbringade prick hela dagen i soffan med täcket. 

Jag har på senaste verkligen känt att alkohol inte tillför något alls i mitt liv. Absolut kan det vara gott med en öl eller två, ett glas vin eller ett glas bubbel nån gång. Men att dricka bara för att bli full, gå ut, shotta ute... Det ger mig absolut ingenting förutom huvudvärk och illamående dagen efter. Jag märker också att mitt psyke blir helt ur balans flera dagar efter. I måndags var jag verkligen så ledsen och deppig hela dagen och när jag ringde mamma och hon sa att de stannar i Skåne en dag till så bröt jag ihop för att jag kände mig så ensam. Och jag kände mig extra känslig på grund av att jag sovit dåligt, ätit dåligt och druckit under helgen. Jag har insett att det tar för mycket ork och energi av mig och min kropp för att rensa ur alkoholen när den väl hamnat i kroppen, det är liksom så mycket skit som kommer efter och jag upplever, iallafall oftast, att det inte är värt det. Vissa utekvällar är verkligen SÅ roliga och då kan det vara värt att må skit i en, två dagar efter. Men oftast så väger det inte upp. 

Med tanke på hur jag har mått senaste tiden börjar jag fundera på att avstå helt. Det låter helt sjukt för jag tyckte att en vit månad var JOBBIG? Och inte direkt jobbig för att jag saknade att dricka eller saknade alkohol, men jag insåg hur många situationer som är direkt kopplade till alkohol och att man förväntas dricka. En aw här, en utgång där, en middag hit och en födelsedag dit. Jag tror i för sig inte att människor i min närhet hade brytt sig om jag sagt att jag inte drack, eller drack alkoholfritt, men jag kände ändå på något sätt att jag behövde förklara mig. Är inte det ganska sjukt ändå?

Nog om det, bara lite reflekterande tankar som malt i mitt huvud. Idag är det fredag, mina föräldrar och Arvid kommer hem efter två veckor (!) ifrån mig. Jag har längtat hela veckan efter det, att få äta middag tillsammans och umgås och bara hänga i soffan med min familj. <3 

Torsdag

Hola,

Två höstiga bilder från helgen nedan. Jag orkar inte hur fint det har varit (okej är men löven börjar falla nu). I fredags var jag och Nelly på Yuc och tog en drink eller två, aldrig vart där men gillade stället, speciellt musiken. Mötte sedan upp Sebbe och hans kompisar vid Hornstull. Blev en sen natt fastän det inte var meningen alls.... Var ganska trött på lördagen men tog en promenad som sagt, så fint väder. På kvällen mötte jag Dilan, Eva och Bianke på Cavabaren, väldigt gulligt ställe! Hade dock superont i halsen så blev inte långvarig alls.

En ny vecka har gått, idag är det torsdag och snart helg igen! Den här veckan har gått otroligt fort men samtidigt otroligt långsamt. Har varit hos läkaren och äntligen tagit blodprov, usch hade så mycket ångest inför det för jag hatar nålar och blod, men hade en gullig sköterska som pratade om väder och annat för att jag skulle tänka på annat <3 Hoppas kunna få svar på vad som är knas med mitt immunförsvar. Annars har jag varit i skolan ca varje dag för att göra grupparbete och jobba med C-uppsatsen. Känner mig lite förvirrad över vad jag ska göra, har valt område men lite oklart ännu exakt HUR studien ska se ut osv. Mailade min handledare igår och ba "hej jag har kört fast, hjälp". Men hon svarade superlugnt "tycker inte alls det låter som du kört fast, bra idéer, bara köra på" och skickade med lite studier jag kunde läsa, så kände mig lite lugnare efter det.

Iallafall, behövde inte åka till skolan så bestämde igår att inte ställa klockan imorse för att få sova ut. Vaknade av mig själv och var så otroligt trött, trodde jag vaknat vid 07 av ren rutin. Kollar klockan, 9.30 :)) då var det bara att gå upp. Hade ett breakdown när jag kom över en text  som bara stämde in på allt jag känner. Ibland har man bara såna dagar.

Är hur som helst klar med grupparbetet, en rapport som ska in på lördag egentligen (vem lägger en inlämning en lördag?) så det känns skönt. Imorgon ska jag jobba medan resten av kontoret är på workshopdagar i fckn Spanien. Kul för dem! Vi är iaf ett gäng assistenter som jobbar så tror det kommer vara riktig fredagsfeeling på kontoret, speciellt eftersom vi har planerat en AW efter :))

Känner jag mig själv kommer jag vara ganska trött på lördag (min kropp orkar typ ingenting längre) men på kvällen ska jag iallafall fira Nelly som fyller år, KUL! Och på söndag kommer familjen hem igen, perfekt för jag saknar Arvid så mycket <3

20 augusti 2018

Det är något med hösten ändå. Okej det är fortfarande augusti men den där varma, tjocka luften som så länge parkerade sig över Sverige är borta. Det är en annan typ av luft nu, en kallare men också friskare luft som jag andas in. Och jag gillar det.

Det kryper i hela min kropp av förändring. Jag vill rensa, göra om, börja nya rutiner. Jag ser det mer och mer - fler som är på samma spår. För mig är hösten mer ett nyår, en nystart, än vad 31 december är. Det är samma gråa väder, samma regn eller snö och samma rusk. Man har några dagar ledigt men egentligen händer inget mer än en ny, högre siffra på året ändras.

Min vikareperiod på jobbet är över, fyra veckor som kändes som en oändlighet men samtidigt det roligaste under sommaren. Det känns skönt att den är över och att få lämna över ansvaret till någon annan. Det känns som att 10 kg har lyfts från mina axlar. Samtidigt som jag lever kvar i vågen av upprymdhet och framåtanda.

Jag var nära på att gå in i väggen, det låter så brutalt, men det var jag. Och jag är fortfarande inte läkt. Det har lärt mig vad som är viktigt, och vad som inte är det. Mer ofta än någonsin tar jag bort instagram-appen för jag kommer på mig själv att bara bli stressad när jag är där. Så många människor som försöker visa upp en yta, en utsida och ett liv som knappt är en tiondel av vad de lever egentligen. Den visar inte psykisk ohälsa, stress, ångest, vilsenhet som så många känner men ingen vill eller vågar prata om. Jag var där jag med, och jag lägger ibland upp saker. Men det tar emot för jag vill inte vara en del av det och bidra ytterligare, hoppa på karusellen som består av fina bilder, stories, geotags på rätt ställen och fina filter.

På vägen ner till Skåne råkade vi komma över ett sommarprat. Ingen av oss ville egentligen lyssna på radio, så vi satte på en skiva istället. när skivan var slut tryckte vi ut den och radion gick igång. Och så lät vi den vara på istället för att det skulle vara tyst.

5 oktober

Här har det verkligen stått helt STILLA och jag börjar verkligen alla inlägg likadant, med att beklaga mig över min uteblivna uppdatering.

Jag har egentligen inte så mycket roligt att komma med. Men det började med att jag såg på Facebook att Mumford and Sons kommer till Sverige nästa vår. Så var jag tvungen att gå in på Spotify och sätta på I Will Wait och så mindes jag hur mycket jag lyssnade på dem och hur besatt jag var av dem när vi bodde i London och typ året därefter. Deras musik kommer alltid vara speciell för mig även om jag inte lyssnar på dem idag. Hur som, då började jag gå tillbaka i min blogg och läsa de inlägg jag skrev från London och så fortsatte jag läsa inlägg från åren därefter och insåg hur mycket man GLÖMMER. Alltså, dagar som liknar varandra som bara blandas samman i hjärnan och i biblioteket av dagar.

Så då kände jag att jag ville skriva igen. För att komma ihåg. För att om 3, 4, 5 eller 10 år kunna läsa det här och minnas dessa dagar, även om det inte är den lyckligaste tiden i mitt liv.

2018 har varit ett riktigt skitår helt ärligt. Absolut att det har haft sina ljusa stunder och man ska fokusera på dem och inte grotta ner sig i det jobbiga och vara glad för det man har, och allt det där. Jag vet. Men överlag. Så har det varit ett riktigt skitår, så är det bara.

Jag hade så mycket planer och så mycket jag ville göra, så mycket jag fortfarande vill göra men som min kropp och mitt psyke har satt stopp för.  Det låter väldigt dramatiskt lol, mer än vad det är, men orken har inte funnits där. Utmattning och depression har satt stopp för mycket av det jag ville och begränsar mig i mitt liv vilket gör mig otroligt ledsen. Det är liksom svårt att bortse från den biten, jag jobbar mycket med acceptans och försöker acceptera läget som det för det blir inte bättre att slåss mot det. Även om det är precis vad man vill göra - skrika, gråta, slåss för att få bort den här skiten som bara ligger som en tung, grå filt över mig. Jag pratar inte om det så mycket för jag tycker det är svårt att sätta fingret på vad det är. Jag vet liksom inte.

Ibland kan jag komma hem från jobbet eller från skolan, där allting har gått precis som vanligt, jag har varit den glada jag, pratat och skämtat med kompisar eller kollegor, kunnat fokusera under föreläsningen eller haft en bra jobbdag. Så är det som att allt släpper så fort jag kliver innanför dörren och en våg av känslor kommer över mig. Tårarna går inte att hålla tillbaka.

Och så går det sådär. Upp och ner. Från dag till dag. Vissa dagar är allt bra, jag mår bra och då känns det nästan som att jag inte kan må dåligt och har liksom glömt det. Men sen andra dagar så är allting jättejobbigt. Ljud, ljus, andra människor som pratar, jag själv, min kropp, allt. Allt är bara jobbigt. Jag känner mig många gånger inte som mig själv vilket är den andra delen i det här som är oerhört jobbig. Och den konstanta tröttheten och förkylningen. Jag har inte varit 100% frisk sedan i början av året vilket är HELT sjukt. Jag har inte vågat träna sen januari pga detta. Ja, jag går till läkaren (har gjort x antal gånger) men de hittar aldrig något. Nu ska jag dit och ta blodprov och hoppas att något kan ge svar på vad det är som får mig att må såhär. Jag måste ge mig själv kärlek men ibland -  framförallt nu - är det svårt.