5 oktober

Här har det verkligen stått helt STILLA och jag börjar verkligen alla inlägg likadant, med att beklaga mig över min uteblivna uppdatering.

Jag har egentligen inte så mycket roligt att komma med. Men det började med att jag såg på Facebook att Mumford and Sons kommer till Sverige nästa vår. Så var jag tvungen att gå in på Spotify och sätta på I Will Wait och så mindes jag hur mycket jag lyssnade på dem och hur besatt jag var av dem när vi bodde i London och typ året därefter. Deras musik kommer alltid vara speciell för mig även om jag inte lyssnar på dem idag. Hur som, då började jag gå tillbaka i min blogg och läsa de inlägg jag skrev från London och så fortsatte jag läsa inlägg från åren därefter och insåg hur mycket man GLÖMMER. Alltså, dagar som liknar varandra som bara blandas samman i hjärnan och i biblioteket av dagar.

Så då kände jag att jag ville skriva igen. För att komma ihåg. För att om 3, 4, 5 eller 10 år kunna läsa det här och minnas dessa dagar, även om det inte är den lyckligaste tiden i mitt liv.

2018 har varit ett riktigt skitår helt ärligt. Absolut att det har haft sina ljusa stunder och man ska fokusera på dem och inte grotta ner sig i det jobbiga och vara glad för det man har, och allt det där. Jag vet. Men överlag. Så har det varit ett riktigt skitår, så är det bara.

Jag hade så mycket planer och så mycket jag ville göra, så mycket jag fortfarande vill göra men som min kropp och mitt psyke har satt stopp för.  Det låter väldigt dramatiskt lol, mer än vad det är, men orken har inte funnits där. Utmattning och depression har satt stopp för mycket av det jag ville och begränsar mig i mitt liv vilket gör mig otroligt ledsen. Det är liksom svårt att bortse från den biten, jag jobbar mycket med acceptans och försöker acceptera läget som det för det blir inte bättre att slåss mot det. Även om det är precis vad man vill göra - skrika, gråta, slåss för att få bort den här skiten som bara ligger som en tung, grå filt över mig. Jag pratar inte om det så mycket för jag tycker det är svårt att sätta fingret på vad det är. Jag vet liksom inte.

Ibland kan jag komma hem från jobbet eller från skolan, där allting har gått precis som vanligt, jag har varit den glada jag, pratat och skämtat med kompisar eller kollegor, kunnat fokusera under föreläsningen eller haft en bra jobbdag. Så är det som att allt släpper så fort jag kliver innanför dörren och en våg av känslor kommer över mig. Tårarna går inte att hålla tillbaka.

Och så går det sådär. Upp och ner. Från dag till dag. Vissa dagar är allt bra, jag mår bra och då känns det nästan som att jag inte kan må dåligt och har liksom glömt det. Men sen andra dagar så är allting jättejobbigt. Ljud, ljus, andra människor som pratar, jag själv, min kropp, allt. Allt är bara jobbigt. Jag känner mig många gånger inte som mig själv vilket är den andra delen i det här som är oerhört jobbig. Och den konstanta tröttheten och förkylningen. Jag har inte varit 100% frisk sedan i början av året vilket är HELT sjukt. Jag har inte vågat träna sen januari pga detta. Ja, jag går till läkaren (har gjort x antal gånger) men de hittar aldrig något. Nu ska jag dit och ta blodprov och hoppas att något kan ge svar på vad det är som får mig att må såhär. Jag måste ge mig själv kärlek men ibland -  framförallt nu - är det svårt.