19:55

" Finner inte ord för vad som hände i Stockholm igår. Bara några hundra meter härifrån, från min ytterdörr. Känner mig fortfarande tom och i chock såhär dagen efter. Så mycket ondska som finns i världen just nu. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på människorna som var där, de som inte fick tag i sina anhöriga, de skadade och de som var mitt i allt kaos. Och de eldsjälar som gör allt för att hjälpa till. Så fint att se #openstockholm och hur människor öppnar upp sina hem, göra allt för att hjälpa och stötta varandra. <3

Vi var i skolan, jag var typ bakis från sittningen i torsdags och vi hade haft experimentdag hela dagen. Stod och väntade på att få göra ett sista och vi stod utanför och pratade om hur SKÖNT det skulle vara att äntligen få åka hem.

Helt plöstligt säger en tjej "vänta va, det är någon som krockat in i Åhlens" och alla drar upp sina mobiler och går in på Aftonbladet. Då står det bara "fordon kör in i folk på Drottninggatan". Vi börjar ringa anhöriga, föräldrar och kompisar och jag kan bara tänka på mamma och Axel och ber till gudarna att de är okej och inte har fått för sig att gå ner på stan. Och Alex och Iman som båda två jobbar precis på Drottninggatan. Det tog typ 30 minuter innan jag fått tag på alla mina anhöriga och lättnaden när de svarar och säger att de är okej <3 men den skräcken, klumpen i magen och paniken man har minuterna innan man fått veta att de inte är där eller har blivit skadade. Att hela tiden uppdatera Aftonbladet för att försöka förstå vad som händer och sakta börja inse att det är en terrorattack och samtidigt inte veta om ens familj och vänner är oskadda. Att läsa att människor dött på gatan och tänka att det kanske är mamma..... Magen bara drar ihop sig.

Vi satt kvar ett gäng i skolan ett bra tag, pratade och försökte förstå vad som hänt och innan vi ens kunde ta oss därifrån då all kommunaltrafik var inställd. Tillslut kom mamma och Axel och hämtade oss efter att de tagit dem 2h från Solna till Huddinge.

Att sedan få höra att alla på mitt gamla jobb klarat sig oskadda men fått gömma sig inne på lagret i ca 2,5h fick mitt hjärta att gå sönder, hur rädda dem måste vart och vilken panik de måste haft. Alla människor som befann sig i området, som fick kasta sig in i butiker undan denna dåre som for fram på Drottninggatan med målet att orsaka så många som möjligt, så mycket skada som möjligt. Och så de som inte hann undan, de som blev offer, de liv som släcktes för tidigt. Finner inte ord.

Kändes som en mardröm att vakna upp idag och läsa nyheterna återigen för att faktiskt förstå att det inte var en dålig dröm utan verklighet. "


Skrev det i lördags men postade aldrig. Det var en mörk dag i fredags och hela helgen har det legat som ett täcke av sorg över staden. I lördags var jag och Eva och käkade middag på Urban Deli sen gick vi till Boquerian för att ta en öl men det kändes verkligen fel i hela kroppen att vara ute, ens tanken på att gå ut, det liksom tog emot. Och så i söndags på Sergels torg där det samlats så många människor för att manifestera mot hatet, med kärlek. Det var så fint alltihop. När alla krokade arm med varandra och höll en tyst minut 14.53 kunde jag inte hålla tårarna tillbaka.

Att läsa på nyheterna om terrordåd i europeiska städer har tyvärr blivit en vana, men jag har alltid tänkt "det har inte hänt här". Förrän nu. Jag har slaviskt följt nyheterna, mer nu än någonsin innan, men det känns fortfarande overkligt.

Jag gick hem från pendeln idag istället för att ta tunnelbanan, bara för att. Vet inte om det är pga att jag är nojig, men det kändes skönare. På vägen hem gick jag oundvikligt förbi platsen där det första offret dog. En hel hög med blommor på marken. Och så påminns man igen om den mörka stunden i fredags. Jag. kan. inte. förstå. Jag förstår att det hänt, men inte att det hänt här. Det vill liksom inte in i skallen.

Så himla glad och lättad över att jag och alla mina nära och kära klarade sig oskadda, men tänker så mycket på dem som inte gjorde det.